Jag har alltid älskat julen men på annandagen ska allt bort och jag drar en suck av lättnad att det är över. Jag tror att det är för jag är helt överväldigad när december väl börjar ta slut.
I december blir jag alltid nostalgisk. Tittar på gamla kort från forna jular, på farmor, mormor, farbror med flera. På mamma. Funderar på det som var, som man minns, det som glömts och det som inte blev.
Jag tänder levande ljus och i varje hörn lyser en svag ljusslinga. Lyssnar på lugn och lite sorglig julmusik, decembernatt och stilla natt. Blir eftertänksam.
Jag vill samtidigt också baka lussebullar, pepparkakor, köpa riktig gran, träffa alla jag känner, dricka glögg, gå på julmarknad, köpa fina paket och slå in de omsorgsfullt.
Jag drabbas också av en tanke att hjälpa alla som hjälpas bör och ett ständigt mål att vara extra, extra generös och vänlig mot andra, speciellt de som behöver en extra hand.
Så inte konstigt mitt huvud blir som en virvelvind. Lite sorg och nostalgi blandas dagligen med glädje och pirr inför allt det roliga, allt i en enda salig röra. Är jag glad, sorgsen eller förväntansfull just idag? Det vet jag aldrig fullt ut riktigt säkert.
Och idag när mannen kommer hem möts han av en avsågad gran som inte blev bra så han får fortsätta. Jag kommer berätta om mina tre besök på macken, då jag glömde hälften två gånger. Jag ska visa honom min fixa-lista som består av femtio punkter i en en enda röra kors och tvärs. Och när han öppnar garderoben kommer det ramla ut dåligt staplade kartonger med presenter jag ska slå in till jul.
Men sen, på annandagen, då blir det ordning och reda igen. Alla söta tomtar packas ner och jag återfår det stilrena och lugna. Virrvarret i mitt huvud trasslas upp, jag köper vita tulpaner och gör en djup utandning.
Men först ska jag koncentrera mig på december. Gå all in, precis som jag vill, precis som jag trots allt så mycket älskar denna tid.
fyrtioplusbloggen.com 
Lämna en kommentar