Så var dagen här som jag i min tanke varit så nervös över. Kompletterande mammografi. Som en tjock, tung blöt filt har den legat i bakhuvudet i två veckor nu, sedan det där brevet kom. Tänk om.
Så tidigt i morse gick jag in i O-huset. I folkmun kallat cancerhuset. Jag hatar det huset. Jag var där med min mamma när hon var som sjukast. På min LIA till vårdadministratör var jag med när en man fick ett tråkigt besked. Överallt sitter det sjuka människor. Till och med receptionisten hade inget hår och en scarf över. Jag vill bara därifrån.
Och så kom beskedet, jag är inte sjuk. Däremot en (ofarlig) cysta som de stack in en nål i så den försvann. Hej då, ses om ett år, sa sköterskan. Som om de här två veckornas oro aldrig hade hänt.
Och på bussen ner till stan blir jag hypokondrisk. Tänk vad lätt det är att gå från frisk till sjuk. Finns det något annat jag behöver kolla upp?
Men så tänker jag på det där klippet jag såg från någon livscoach. Hur mår du idag på en skala 1-10 frågade han. Och jag tänkte just då kanske en åtta. Och nu ska du göra allt för att må sämre sa han. Och jag började genast tänka på små bekymmer..Stopp! Sa han. Regeln är att du får inte använda dina tankar. Och då tar det stopp. I nuet utan tankar kan du inte må sämre. Ens tankar kan förstöra så mycket, helt i onödan.
Jag skickade till mannen att jag shoppade nere på stan och då visste han att allt var som vanligt igen. Fast ändå inte helt som vanligt. För i oron föddes också en större tacksamhet över allt som är bra. Och att ta vara på det.
Nu ska jag baka en fetaost-paj. Gamla jobbgänget ska träffas i en lokal här en bit bort ikväll så jag och en av de ska dit tidigare och pynta och duka.
Fridens liljor 🤍
fyrtioplusbloggen.com 
Lämna en kommentar